söndag 26 februari 2012
Johanna Engdahl about "Bli aldrig fjäril i koppel", Zinat Pirzadeh, 2011
Johanna Engdahl. Reflektioner över boken ”BLI ALDRIG EN FJÄRIL I KOPPEL”, Zinat Pirzadeh, 2011.
Zinat Pirzadeh är debutförfattare, känd komiker och artist i Sverige och utomlands, ursprungligen från Iran.
Boken ”Bli aldrig en fjäril i koppel” räknas som facklitteratur enligt ISBN. Den är inte klassificerad som en självbiografisk roman. Författaren skriver om huvudperson Shirin och hennes öde i sitt f.d.hemland Iran, före hennes flytt till Sverige.
Boken belyser olika ämnen, men kvinnorollen och positionen i samhället i författarens f.d. hemland dominerar och är samtidigt det mest intressanta. En kvinna kan alltid jämföras med en fjäril i koppel.
Bokens många kvinnliga karaktärer följs upp under många år och på olika platser. Porträtten av de manliga karaktärerna hjälper till för förståelsen av de djupare skillnaderna mellan förutsättningar och förväntningar hos flickor och pojkar i samhället. Barndomen slutar med menstruationen för flickor och med omskärelsen för pojkar.
Syften av boken är uppenbarligen att förmedla en livsberättelse av en kvinna i en annan kultur med annorlunda värderingar och traditioner. En revolt i landet underlättar inte för en islamsk kvinna att bli fri och att själv bestämma över sitt liv. Utan en manlig romankaraktär, hennes försörjare och beskyddare överlever hon inte, trots att hon både är adel och själv förmögen tack vare arvet från tidigare generationer. Shirin kan verkligen tacka hennes far att hon överlevt och slapp betala med sitt liv som andra frihetstörstande kvinnor i boken, som t.ex. Parja och Mahasti.
Jag blev förskräckt över att unga oskulder redan efter deras första menstruation serveras åt rika gamla män (s. 232). Det är ren våldtäkt trots att allt sker med brudens familjs samtycke och beslut och inte på gata. En flicka offras som ett lamm utan en chans att någon gång få välja sitt eget sätt att leva. Även hennes man eller en grupp av män har rätt att straffa en kvinna, utan något straff från samhället. Kanske, det var därför som Shirins mor försökte döda henne när hon var ca 3 år gammal. Sorgen och längtan efter sin mors kärlek och hennes ömhet och vänliga ord dominerar i Shirins liv och påverkar hennes sökande efter kärlek och frihet.
Ur min synvinkel är frihet bara en utopi speciellt när kvinnor inte deltar i arbetslivet och inte kan försörja sig själva och sina barn. Det var stort steg framåt i utvecklingen av situationer för kvinnor när den islamistiska regimen införde stöd till utbildning för kvinnor (s. 196).
Boken är av allmänt värde jämfört med andra rent självbiografiska böcker av invandrade kvinnor, t.ex. hittar jag själv många paralleller med min debutbok ”Förändring via invandring och tro”, utgiven i december 2011 av TST förlag, i Finland. Överlevnadsinstinkten leder Zinat och mig själv bort från äktenskapet och senare också från hemlandet. Zinats bok är spännande och aktuell för olika läsare, alltifrån fackspecialister till människor intresserade av integrationsfrågor. Jag använder redan nu boken tillsammans med min egen bok som studiematerial i min studiecirkel ”Integration och sorgbearbetning”. Båda böckerna kompletterar varandra eftersom vi, kvinnor från olika kulturer, möts i Norden.
Språket är lättläst och ibland mycket poetisk, speciellt när författaren skriver om kvinnor som inte kan gifta sig pga. ”ogiftbarthet” ( s. 25) och om ”tiggaren som såg upp med ögon som svämmade över av tacksamhet”. Det saknas illustrationer i boken, men layouten är attraktiv. Boken är lämplig för både ungdom och vuxna.
Zinat Pirzadeh är debutförfattare, känd komiker och artist i Sverige och utomlands, ursprungligen från Iran.
Boken ”Bli aldrig en fjäril i koppel” räknas som facklitteratur enligt ISBN. Den är inte klassificerad som en självbiografisk roman. Författaren skriver om huvudperson Shirin och hennes öde i sitt f.d.hemland Iran, före hennes flytt till Sverige.
Boken belyser olika ämnen, men kvinnorollen och positionen i samhället i författarens f.d. hemland dominerar och är samtidigt det mest intressanta. En kvinna kan alltid jämföras med en fjäril i koppel.
Bokens många kvinnliga karaktärer följs upp under många år och på olika platser. Porträtten av de manliga karaktärerna hjälper till för förståelsen av de djupare skillnaderna mellan förutsättningar och förväntningar hos flickor och pojkar i samhället. Barndomen slutar med menstruationen för flickor och med omskärelsen för pojkar.
Syften av boken är uppenbarligen att förmedla en livsberättelse av en kvinna i en annan kultur med annorlunda värderingar och traditioner. En revolt i landet underlättar inte för en islamsk kvinna att bli fri och att själv bestämma över sitt liv. Utan en manlig romankaraktär, hennes försörjare och beskyddare överlever hon inte, trots att hon både är adel och själv förmögen tack vare arvet från tidigare generationer. Shirin kan verkligen tacka hennes far att hon överlevt och slapp betala med sitt liv som andra frihetstörstande kvinnor i boken, som t.ex. Parja och Mahasti.
Jag blev förskräckt över att unga oskulder redan efter deras första menstruation serveras åt rika gamla män (s. 232). Det är ren våldtäkt trots att allt sker med brudens familjs samtycke och beslut och inte på gata. En flicka offras som ett lamm utan en chans att någon gång få välja sitt eget sätt att leva. Även hennes man eller en grupp av män har rätt att straffa en kvinna, utan något straff från samhället. Kanske, det var därför som Shirins mor försökte döda henne när hon var ca 3 år gammal. Sorgen och längtan efter sin mors kärlek och hennes ömhet och vänliga ord dominerar i Shirins liv och påverkar hennes sökande efter kärlek och frihet.
Ur min synvinkel är frihet bara en utopi speciellt när kvinnor inte deltar i arbetslivet och inte kan försörja sig själva och sina barn. Det var stort steg framåt i utvecklingen av situationer för kvinnor när den islamistiska regimen införde stöd till utbildning för kvinnor (s. 196).
Boken är av allmänt värde jämfört med andra rent självbiografiska böcker av invandrade kvinnor, t.ex. hittar jag själv många paralleller med min debutbok ”Förändring via invandring och tro”, utgiven i december 2011 av TST förlag, i Finland. Överlevnadsinstinkten leder Zinat och mig själv bort från äktenskapet och senare också från hemlandet. Zinats bok är spännande och aktuell för olika läsare, alltifrån fackspecialister till människor intresserade av integrationsfrågor. Jag använder redan nu boken tillsammans med min egen bok som studiematerial i min studiecirkel ”Integration och sorgbearbetning”. Båda böckerna kompletterar varandra eftersom vi, kvinnor från olika kulturer, möts i Norden.
Språket är lättläst och ibland mycket poetisk, speciellt när författaren skriver om kvinnor som inte kan gifta sig pga. ”ogiftbarthet” ( s. 25) och om ”tiggaren som såg upp med ögon som svämmade över av tacksamhet”. Det saknas illustrationer i boken, men layouten är attraktiv. Boken är lämplig för både ungdom och vuxna.
Görans musik renar själen
Johanna Engdahls reportage om en svensk kompositör Göran Engdahl
Hans egna noter ser ut som ur en anteckningsbok med olika musikaliska tecken som ser svårare ut än kinesiska tecken. Det är svårt att förstå att man skriver musik på det sättet.
Själv har jag ingen musikaliskt utbildning utan kan bara tycka om musik och nynna lite till melodier. Men Görans musik berör mig på djupet. Därför träffar jag honom i hans hem idag där han komponerar sina gitarrstycken och ställer några frågor till honom i egenskap av kompositör.
Göran Engdahl är en man på litet över 60 år. Han bjuder generöst på sig själv och sin egna gitarrimprovisationer vid sitt köksbord en decemberkväll 2011 i Täby.
Göran tycker att han inte behöver mycket tid till själva komponerandet. Han ägnar den mesta tiden åt att spela och sjunga improviserat. Det är för honom samtidigt övning och meditation.
Varifrån kommer ditt musikintresse?
- Jag minns tydligt att jag blev väldigt intresserad av min mormors hushållerska Lavas gitarr. Så när jag var på besök hos min mormor passade jag på att försöka spela på den.
Det som sedan tände mitt musikintresse på allvar var en musiklärare, som var pensionerad jazzpianist. Hans musikektioner bestod i att han spelade olika opera- och operettovertyrer och bl a mycket Petterson-Berger. Elgitarr uppmärksammade jag för första gången när musikgruppen The Shadows spelade instrumentala stycken. Den gruppen var för övrigt kompgrupp till Cliff Richard,. Jag var helt fashinerad. Min första LP-skiva som jag köpte för egna pengar var The Shadows Greatest Hits. Mitt musikintresset har jag säkert efter min far Sven, som var en hängiven musikälskare. Han hade en enorm samlig av klassisk musik med favoriter som Mozart, Beethoven, Tjajkovsky, Hände, Brahms, Chopin mm.
När och varför började du komponera din egen musik?
- Jag började komponera egen musik på ett klangspel och en anledning var att jag utöver de melodier jag lärde mig spela började hitta på egna melodier där jag fick hitta på vad jag ville och som jag tyckte var minst lika bra som melodierna jag lärde mig spela. Jag upptäckte ganska snart att jag behövde ett mer avancerat instrument med mer möjligheter.
Det nya intrumentet blev gitarr i viss konkurens med melodika, som är ett blåsinstrument med pianoklaviatur. Hade jag valt den så hade jag börjat spela piano istället, men kanske inte, eftersom familjen inte hade resurser eller plats för ett piano.
Vad skriver du om? Kommer en text först eller du improviserar först?
-Från början skrev jag bara melodier. Det var först när jag intresserade mig för popmusik som jag började skriva sångtexter och då på bruten engelska – mina engelskakunspaper var inte så goda på den tiden. Med tiden började jag skriva svenska texter i samband att man började skriva svenska popmusiktexter. Oberoende av om texten är på svenska eller engelska föregås skrivandet av melodin av mycket improviserande. I själva verket har det alltid varit och är så att jag för det mesta improviserar. Tiden jag ägnar åt att skriva en melodin är mycket liten i förhållande till tiden då jag improviserar. När jag väl bestämmer mig för att skriva en melodi gör jag det ofta muycket fort. Melodierna på Kärlekssånger I är alla skrivna mycket snabbt, men till skillnad från hur jag skrev sånger på engelska så har jag skrivit dessa texter innan melodierna. Det brukar maximalt ta ett par timme men går ofta kortare. Melodin brukar bara komma utan ansträngning.
Vad betyder musik för dig?
- För mig är musik framförallt att spela musik och det behöver jag göra varje dag för att må bra. Ska jag resa någonstans ser jag till att få gitarren med mig. Att lyssna på musik behöver jag inte göra varje dag, men jag njuter verkligen av att lyssna på musik jag tycker om.
Varför spelade du in Kärleksånger 1?
- Jag tycker att sångerna är sådana att fler än jag kan ha glädje av dem.
Tycker du om att vara på scen som artist eller du känner sig bekvämt som kompositör?
- Jag tycker det är en häftig upplevelse att vara på scen, men det är en annan sak än att sitta själv hemma i köket med gitarren. Scenupplevelsen är extra liten kick, men är kanske inte huvudsaken.
Den bästa musikupplevelsen i ditt liv?
- Det är svårt att väla ut någon speciell, men för några år sedan lyssnade jag på den svenska Bluesartisten Rolf Wikström när han spelade på ångbåten Blidösund som avgick från slottkajen en sommarväll 2005. Det tillhör en av mina oförglömliga musikupplevelser.
Göran har planer att skriva rent sina egna klassiska gitarrkompositioner med hjälp av ett datorbaserat noteringsprogram och presentera dessa för en världsartist Elena Casoli på
klassisk gitarr, som han träffade i somras. Han fick kontakt med Elena vid Svenska Gitarr och Luta Sällskapets gitarrakademi vid Ingesund i juli 2011.
- Det är jag som har bollen – Elena förväntar sig att jag snart ska släppa något ifrån mig, säger han.
-
Reportage: Johanna Engdahl
Hans egna noter ser ut som ur en anteckningsbok med olika musikaliska tecken som ser svårare ut än kinesiska tecken. Det är svårt att förstå att man skriver musik på det sättet.
Själv har jag ingen musikaliskt utbildning utan kan bara tycka om musik och nynna lite till melodier. Men Görans musik berör mig på djupet. Därför träffar jag honom i hans hem idag där han komponerar sina gitarrstycken och ställer några frågor till honom i egenskap av kompositör.
Göran Engdahl är en man på litet över 60 år. Han bjuder generöst på sig själv och sin egna gitarrimprovisationer vid sitt köksbord en decemberkväll 2011 i Täby.
Göran tycker att han inte behöver mycket tid till själva komponerandet. Han ägnar den mesta tiden åt att spela och sjunga improviserat. Det är för honom samtidigt övning och meditation.
Varifrån kommer ditt musikintresse?
- Jag minns tydligt att jag blev väldigt intresserad av min mormors hushållerska Lavas gitarr. Så när jag var på besök hos min mormor passade jag på att försöka spela på den.
Det som sedan tände mitt musikintresse på allvar var en musiklärare, som var pensionerad jazzpianist. Hans musikektioner bestod i att han spelade olika opera- och operettovertyrer och bl a mycket Petterson-Berger. Elgitarr uppmärksammade jag för första gången när musikgruppen The Shadows spelade instrumentala stycken. Den gruppen var för övrigt kompgrupp till Cliff Richard,. Jag var helt fashinerad. Min första LP-skiva som jag köpte för egna pengar var The Shadows Greatest Hits. Mitt musikintresset har jag säkert efter min far Sven, som var en hängiven musikälskare. Han hade en enorm samlig av klassisk musik med favoriter som Mozart, Beethoven, Tjajkovsky, Hände, Brahms, Chopin mm.
När och varför började du komponera din egen musik?
- Jag började komponera egen musik på ett klangspel och en anledning var att jag utöver de melodier jag lärde mig spela började hitta på egna melodier där jag fick hitta på vad jag ville och som jag tyckte var minst lika bra som melodierna jag lärde mig spela. Jag upptäckte ganska snart att jag behövde ett mer avancerat instrument med mer möjligheter.
Det nya intrumentet blev gitarr i viss konkurens med melodika, som är ett blåsinstrument med pianoklaviatur. Hade jag valt den så hade jag börjat spela piano istället, men kanske inte, eftersom familjen inte hade resurser eller plats för ett piano.
Vad skriver du om? Kommer en text först eller du improviserar först?
-Från början skrev jag bara melodier. Det var först när jag intresserade mig för popmusik som jag började skriva sångtexter och då på bruten engelska – mina engelskakunspaper var inte så goda på den tiden. Med tiden började jag skriva svenska texter i samband att man började skriva svenska popmusiktexter. Oberoende av om texten är på svenska eller engelska föregås skrivandet av melodin av mycket improviserande. I själva verket har det alltid varit och är så att jag för det mesta improviserar. Tiden jag ägnar åt att skriva en melodin är mycket liten i förhållande till tiden då jag improviserar. När jag väl bestämmer mig för att skriva en melodi gör jag det ofta muycket fort. Melodierna på Kärlekssånger I är alla skrivna mycket snabbt, men till skillnad från hur jag skrev sånger på engelska så har jag skrivit dessa texter innan melodierna. Det brukar maximalt ta ett par timme men går ofta kortare. Melodin brukar bara komma utan ansträngning.
Vad betyder musik för dig?
- För mig är musik framförallt att spela musik och det behöver jag göra varje dag för att må bra. Ska jag resa någonstans ser jag till att få gitarren med mig. Att lyssna på musik behöver jag inte göra varje dag, men jag njuter verkligen av att lyssna på musik jag tycker om.
Varför spelade du in Kärleksånger 1?
- Jag tycker att sångerna är sådana att fler än jag kan ha glädje av dem.
Tycker du om att vara på scen som artist eller du känner sig bekvämt som kompositör?
- Jag tycker det är en häftig upplevelse att vara på scen, men det är en annan sak än att sitta själv hemma i köket med gitarren. Scenupplevelsen är extra liten kick, men är kanske inte huvudsaken.
Den bästa musikupplevelsen i ditt liv?
- Det är svårt att väla ut någon speciell, men för några år sedan lyssnade jag på den svenska Bluesartisten Rolf Wikström när han spelade på ångbåten Blidösund som avgick från slottkajen en sommarväll 2005. Det tillhör en av mina oförglömliga musikupplevelser.
Göran har planer att skriva rent sina egna klassiska gitarrkompositioner med hjälp av ett datorbaserat noteringsprogram och presentera dessa för en världsartist Elena Casoli på
klassisk gitarr, som han träffade i somras. Han fick kontakt med Elena vid Svenska Gitarr och Luta Sällskapets gitarrakademi vid Ingesund i juli 2011.
- Det är jag som har bollen – Elena förväntar sig att jag snart ska släppa något ifrån mig, säger han.
-
Reportage: Johanna Engdahl
fredag 4 november 2011
Presentation av en debutantförfattare Johanna Engdahl
DEBUTANTFÖRFATTARE FRÅN ÅLAND MED
RÖTTER I SOVJET
Hon född år 1949 i Sverdlovsk. I dag engagerar hon sig i kvinnoöden och kvinnans roll
i familj och i yrkesliv i olika kulturer, speciellt i samband med invandring och i
blandäktenskap samt vid olika livsavgörande förändringar. Det bl.a. i sin bok
Förändring via invandring och tro.
År 1992, vid tiden för Perestrojkan, lämnar författaren Johanna Engdahl Moskva för okända
äventyr på en ö i Finland. Många livsöden och människor möter hon på denna paradisö.
Hon upplever förlusten av hemland och trygghet och integritet redan innan invandringen till
Åland. Det är överlevnadsstrategin för författaren, som har ensam ansvar för sina barn och en
döv grovhandikappad mor.
Många människor på Åland som känner författaren i nitton år undrar om hon
känner sig som åländska, finska eller ryska
– Nej, trots mina alla försök att komma in i samhället, så attackeras jag alla de gånger jag
gör ett framsteg. En invandrares öde utan hemland är svårt därför att hemmet saknas. Jag är
född i f.d. Sovjet, i nuvarande Ryssland av ryska föräldrar och Sovjet finns inte mera på
kartan, svarar Johanna Engdahl.
Trots allt eller tack vare alla motgångar upplever hon en känsla av samhörighet i sitt
nuvarande äktenskap med en svensk man. Den känslan har ingen klass, politisk färg, etnicitet.
Hon kan vara en människa utan land,
utan hem och utan pengar,
hon duger som hon är.
Farligt att vara kvinna
För Johanna var den dagliga kampen fylld av utmaningar, besvikelser, tro och hopp.
Rakt och självupplevt skriver hon i sin bok om sig som efterkrigsbarn och som en vuxen
invandrare och om våld inom familjen och i samhället. Det är farligt att vara ett barn och en
ungdom i alla samhällen. Men det är också farligt att vara kvinna.Efter att författaren själv går
genom många livskriser börjar hon vid i 60-årsåldern förstå, efter hennes döva mor dör på
Åland, varför hennes föräldrar aldrig berättar om sina krigsupplevelser och om deras liv under
Stalintiden i Sovjet med all repression i nästan alla familjer.
- De lever med deras sorg utan att kunna bearbeta den och kunna få frid i sina sinnen
eller att kunna få nya insikter och ändra sina prioriteringar i livet. Mors dövhet och iskyla
samt våld i familjen gav mig en svår barndom och ungdomstid. Detta begränsade automatiskt
mina möjligheter i många avseenden, reflekterar hon.
Hon visar upp stort behov att berätta om sina egna traumatiska händelser och upplevelser
om Chernobiljkatastrof, Afganistankrig och Perestrojka.
Hon orkar helt enkelt inte vara ensam med sin såriga själ. Men man måste inse, påpekar
Johanna, att det finns gränser för hur väl man kan förstå andra människor. En enskilda individ
har sin egen referensram och den består dels av egna upplevelser, dels av dennes förmåga till
inkännande och empati. Alla människor har sina och bara sina egna referensramar.
Livsstilsreglerna är olika i olika länder, men också olika i olika sociala grupper inom samma
land.
- Invandrade människor har liknande livsvärderingar, tycker Johanna Engdahl, och
alla människor som byter hemland eller upplever en dramatisk händelse är välbekanta med
trauma. Men olika invandrade människors reflektioner från ett och samma land är olika
för att det finns olikheter i värderingar och kännedom och uppfattningen om sättet att leva.
Det, enligt Johanna Engdahl, är inte frågan om en vilja att förstå sina medmänniskor. Kanske
viljan finns, men det är helt enkelt så svårt eller omöjligt att fatta det som ligger bortom sina
egna livserfarenheter och upplevelser. Därför väljer en invandrare gärna vänner som har
tillräcklig medkänsla för att lyssna och förstå eller som har liknande erfarenheter och som kan
förstå utan att prata om det.
Alla de, som har bytt hemland eller upplevt en dramatisk händelse känner sig ”i samma båt”.
Tron enda äkta hemmet
Författarens grundvärderingar byggs upp under mental ensamhet och osäkerhet för nästa dag,
för nästa minut. Vid 8 års ålder hon börjar hon med att dagligen be. Behovet att med någon
dela dagliga händelser känns så stor. Alla samtal, som hennes mor inte deltar i, är inriktade
till Herren.
- Herren lyssnar alltid, Herren misshandlar mig aldrig, Herren ger mig krafter
att möta dagens svårigheter, Herren är min bästa vän, som inte sviker!
Johanna Engdahl inte söker spänningar och äventyr, tvärtom hon vill hellre nå sinnesfrid och
ett hem med trygghet och ro. Det finns ingen plats för risker och spänning
som en extra ”krydda” i livet. Hon och många, många helt vanliga människor i f.d. Sovjet
kämpar på liknande sätt för att överleva dagen.
– Många människor reser runt hela världen i sökandet av inspiration och upplevelser och de
inte kan se och uppskatta det lilla som de har.
Förändring via invandring och tro
Johanna Engdahls bok om en utmanande berättelse av en invandrade kvinna om kamp,
besvikelse, om tro och hopp inspirerar läsaren. Boken är rikt illustrerad med självbiografiska
bilder som avspeglar vardagslivet i f.d. Sovjet.
Boken rekommenderas till alla som är intresserade av forskning om
invandring och till alla kvinnor i olika kulturer som söker efter inspiration till en förändring
och personlig utveckling.
Debutantförfattaren Johanna Engdahl får Litteraturstipendium 2011 från Ålands
kulturdelegation, så hennes dröm att trycka boken förverkligas i november 2011. Det saknas
fortfarande en del av ekonomiska resurser.
Alla människor som vill beställa hennes bok på förhand är hjärtligt välkomna med
inbetalning.
Kontonummer: FI97 1630 3500 2020 98 BIC NDEAFIHH eller
i Finland: Nordea 1653035- 202098
Mottagare: Bokutgivning. Johanna Milla Engdahl.
Meddelande: Förändring via invandring och tro.
Namn och telefon av betalaren
Bokkostnad: 22 euro
….
Mariehamn den 2 november 2011
RÖTTER I SOVJET
Hon född år 1949 i Sverdlovsk. I dag engagerar hon sig i kvinnoöden och kvinnans roll
i familj och i yrkesliv i olika kulturer, speciellt i samband med invandring och i
blandäktenskap samt vid olika livsavgörande förändringar. Det bl.a. i sin bok
Förändring via invandring och tro.
År 1992, vid tiden för Perestrojkan, lämnar författaren Johanna Engdahl Moskva för okända
äventyr på en ö i Finland. Många livsöden och människor möter hon på denna paradisö.
Hon upplever förlusten av hemland och trygghet och integritet redan innan invandringen till
Åland. Det är överlevnadsstrategin för författaren, som har ensam ansvar för sina barn och en
döv grovhandikappad mor.
Många människor på Åland som känner författaren i nitton år undrar om hon
känner sig som åländska, finska eller ryska
– Nej, trots mina alla försök att komma in i samhället, så attackeras jag alla de gånger jag
gör ett framsteg. En invandrares öde utan hemland är svårt därför att hemmet saknas. Jag är
född i f.d. Sovjet, i nuvarande Ryssland av ryska föräldrar och Sovjet finns inte mera på
kartan, svarar Johanna Engdahl.
Trots allt eller tack vare alla motgångar upplever hon en känsla av samhörighet i sitt
nuvarande äktenskap med en svensk man. Den känslan har ingen klass, politisk färg, etnicitet.
Hon kan vara en människa utan land,
utan hem och utan pengar,
hon duger som hon är.
Farligt att vara kvinna
För Johanna var den dagliga kampen fylld av utmaningar, besvikelser, tro och hopp.
Rakt och självupplevt skriver hon i sin bok om sig som efterkrigsbarn och som en vuxen
invandrare och om våld inom familjen och i samhället. Det är farligt att vara ett barn och en
ungdom i alla samhällen. Men det är också farligt att vara kvinna.Efter att författaren själv går
genom många livskriser börjar hon vid i 60-årsåldern förstå, efter hennes döva mor dör på
Åland, varför hennes föräldrar aldrig berättar om sina krigsupplevelser och om deras liv under
Stalintiden i Sovjet med all repression i nästan alla familjer.
- De lever med deras sorg utan att kunna bearbeta den och kunna få frid i sina sinnen
eller att kunna få nya insikter och ändra sina prioriteringar i livet. Mors dövhet och iskyla
samt våld i familjen gav mig en svår barndom och ungdomstid. Detta begränsade automatiskt
mina möjligheter i många avseenden, reflekterar hon.
Hon visar upp stort behov att berätta om sina egna traumatiska händelser och upplevelser
om Chernobiljkatastrof, Afganistankrig och Perestrojka.
Hon orkar helt enkelt inte vara ensam med sin såriga själ. Men man måste inse, påpekar
Johanna, att det finns gränser för hur väl man kan förstå andra människor. En enskilda individ
har sin egen referensram och den består dels av egna upplevelser, dels av dennes förmåga till
inkännande och empati. Alla människor har sina och bara sina egna referensramar.
Livsstilsreglerna är olika i olika länder, men också olika i olika sociala grupper inom samma
land.
- Invandrade människor har liknande livsvärderingar, tycker Johanna Engdahl, och
alla människor som byter hemland eller upplever en dramatisk händelse är välbekanta med
trauma. Men olika invandrade människors reflektioner från ett och samma land är olika
för att det finns olikheter i värderingar och kännedom och uppfattningen om sättet att leva.
Det, enligt Johanna Engdahl, är inte frågan om en vilja att förstå sina medmänniskor. Kanske
viljan finns, men det är helt enkelt så svårt eller omöjligt att fatta det som ligger bortom sina
egna livserfarenheter och upplevelser. Därför väljer en invandrare gärna vänner som har
tillräcklig medkänsla för att lyssna och förstå eller som har liknande erfarenheter och som kan
förstå utan att prata om det.
Alla de, som har bytt hemland eller upplevt en dramatisk händelse känner sig ”i samma båt”.
Tron enda äkta hemmet
Författarens grundvärderingar byggs upp under mental ensamhet och osäkerhet för nästa dag,
för nästa minut. Vid 8 års ålder hon börjar hon med att dagligen be. Behovet att med någon
dela dagliga händelser känns så stor. Alla samtal, som hennes mor inte deltar i, är inriktade
till Herren.
- Herren lyssnar alltid, Herren misshandlar mig aldrig, Herren ger mig krafter
att möta dagens svårigheter, Herren är min bästa vän, som inte sviker!
Johanna Engdahl inte söker spänningar och äventyr, tvärtom hon vill hellre nå sinnesfrid och
ett hem med trygghet och ro. Det finns ingen plats för risker och spänning
som en extra ”krydda” i livet. Hon och många, många helt vanliga människor i f.d. Sovjet
kämpar på liknande sätt för att överleva dagen.
– Många människor reser runt hela världen i sökandet av inspiration och upplevelser och de
inte kan se och uppskatta det lilla som de har.
Förändring via invandring och tro
Johanna Engdahls bok om en utmanande berättelse av en invandrade kvinna om kamp,
besvikelse, om tro och hopp inspirerar läsaren. Boken är rikt illustrerad med självbiografiska
bilder som avspeglar vardagslivet i f.d. Sovjet.
Boken rekommenderas till alla som är intresserade av forskning om
invandring och till alla kvinnor i olika kulturer som söker efter inspiration till en förändring
och personlig utveckling.
Debutantförfattaren Johanna Engdahl får Litteraturstipendium 2011 från Ålands
kulturdelegation, så hennes dröm att trycka boken förverkligas i november 2011. Det saknas
fortfarande en del av ekonomiska resurser.
Alla människor som vill beställa hennes bok på förhand är hjärtligt välkomna med
inbetalning.
Kontonummer: FI97 1630 3500 2020 98 BIC NDEAFIHH eller
i Finland: Nordea 1653035- 202098
Mottagare: Bokutgivning. Johanna Milla Engdahl.
Meddelande: Förändring via invandring och tro.
Namn och telefon av betalaren
Bokkostnad: 22 euro
….
Mariehamn den 2 november 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



